The line between polish and personal

Jag har tänkt lite i helgen, och kommit fram till att jag censurerar mig själv här på bloggen. Jag försöker vara så anonym som möjligt och bara skriva om lacken och hänge mig åt färgnörderi, färg som att uttryck eller ett kul sätt att förstärka sinnesstämning eller humör. Och som något vackert att ha med sig ut i världen, för sitt eget nöjes skull. Jag vet ju inte hur det funkar för andra, men det är nagellack för mig.

Och det skulle ju vara ok att bara skriva om det, om det inte vore för att jag faktiskt vill skriva om mer. Jag vill skriva en rad ibland om min nyckelharpa, mina kameror, och hur förbannat lycklig jag kan bli över att inse nåt så banalt som att ordet window kommer från vindöga.
Saken är bara den, att det känns otäckt varje gång jag gör det.

Denna månad, Depression Awareness month, har jag läst flera mycket personliga inlägg om depression som fått mig att tänka till om varför jag ofta medvetet låter bli att vara personlig på bloggen. Jag ville själv dela med mig av min egen depressionshistoria och började skriva ett inlägg om den, men det var omöjligt. Jag kunde inte förstå varför. Men jag har tänkt och tänkt och vet ni vad jag kommit fram till? Jo, jag är rädd för stigmat. Faktiskt. Jag är rädd för att om jag är personlig kommer jag förr eller senare visa någon sida av depressionen, bli “påkommen” som stundtals svag och bli reducerad till det. Jag är rädd för att råka visa den bottenlösa sorg som stundtals äter upp mig, för jag vill inte att någon ska tro att jag tillbringar hela mitt liv i den och avfärda mig som sjuk eller som en oduglig människa.

Depression Awareness month behövs verkligen. Jag är mer än min depression! Oavsett vilka skavanker vi människor har så varken reducerar eller definierar de oss på något sätt. Så nu har jag bestämt mig för att bli lite mer personlig här på bloggen, för det är det jag egentligen vill! Och vem vet, någon dag kanske jag känner mig modig nog att dela med mig av min depressionshistoria.

I’ve been doing a little soul searching and come to realize that I censor myself on my blog. I try to stay anonymous and only write about polish and the love for colour. As a way to express moods, or to enhance or change moods, and to have something beautiful to look at… I don’t know how it works for others, but that’s the function of polish in my day to day life.

And that would be okay, except I don’t want to limit myself. I want to be able to occasionally write about my Nyckelharpa, about my cameras, and how thrilled I can get over realizing something as trivial as that word window comes from norse vindöga.
The thing is, it feels horribly wrong every time I do it.

This month, the Depression Awareness month, I’ve read many very personal posts on depression that made ​​me think hard about why I often avoid being personal on the blog. I felt a strong urge to share my own history with depression and started typing a post on it, but it was impossible. I could not understand why. But I’ve thought and thought and you know what it is? I’m afraid of the stigma. I am afraid of being “caught” as sometimes weak and of being reduced to it. I am afraid of accidentally revealing the bottomless grief that sometimes consumes me, because I do not want anyone to think I spend my whole life in it and dismiss me as sick or as an incompetent person.

Depression Awareness month is badly needed. I am more than the depression. Whatever flaws we humans have neither defines or reduces us in any way. So now I’ve decided to be more personal on the blog, because that is what I really want. And some day I might feel brave enough to share my own depression story.

18 thoughts on “The line between polish and personal

  1. Stor klem! Jeg vet litt om hvordan det er, jeg holdt igjen lenge, men har valgt å dele nå, siden min sykehistorie er med på å forme livet mitt, men også å samtidig vise at jeg ikke er sykdommen min. Synes det er fint at du velger å åpne opp litt. <3

    • Tack fina :) Vår historia är nog inte ovanlig alls, och det är så synd att behöva känna sig ensam i något som är så vanligt… och det är skönt att vara sann! <3

  2. Skickar lite pepp! Jag förstår precis hur du menar! Känner att jag censurerar mig själv jättemycket i min blogg. Skulle så gärna vilja skriva om det som skaver i livet (ångest, depression, oro…) men törs inte riktigt – dels av de anledningar du beskriver men även därför att jag vet att anhöriga läser min blogg och vill inte bekymra eller uppröra dem. Jag är dessutom lite nojjig och är rädd att det jag skriver ska komma att ligga mig i fatet om du fattar. Knepigt det där. Bra beskrivning av nagellack förresten – för mig är nagellack ett enkelt sätt att sätta litelite färg på tillvaron (som ju kan vara rättså svartgrå).

    • Tackar! Pepp får man aldrig för mycket av.
      Vad bra uttryckt – det som skaver i livet.. det är ju just så. Det lilla skavet som förstör hela fjällvandringen. Förstår precis hur du menar med att det kan ligga en i fatet, jag känner att jag inte har en aning om hur det kan påverka mig om någon läser detta på fel sätt du vet. Men jag är så trött på att oroa mig… och oroa mig över oron. Som en spiral.
      Att lacka naglarna har hjälpt mig vid många mörka stunder, något enkelt och vackert att fokusera på!

  3. Fint och bra inlägg. Jag är själv ganska försiktig med att dela med mig om annat än lack. Vill inte bli för privat även om det ibland skulle vara kul att skriva mer öppet. Jag har nog aldrig lidit av depression eller liknande som gjort att jag mått dåligt psykiskt. Inte något att orda om iaf även om jag givetvis kan känna mig nere när höstmörkret närmar sig. Utan att veta så förstår jag att depression är något annat. Då kan jag tänka mig att det är skönt att ha en hobby som får en att tänka på något annat. Att lacka naglarna är ju så lugnande och när naglarna är vackra så är världen lite vackrare. :)
    Dessutom…att skriva om något sådant visar på styrka, inte svaghet, tycker jag. Och jag tycker du verkar vara en stark person som uttrycker dig så fint med ord. Det kommer inte att ändras, vad du än bestämmer dig för att skriva.
    Stor kram till dig!

    • Det är en svår gränsdragning ibland.. själv tycker jag det är intressant att läsa om andra människors liv, jag tycker människor överlag är fantastiska… och man kan ju alltid lära sig något av andras liv. Plus att det faktiskt är skönt att få någon annans perspektiv, särskilt när jag har lågperioder.
      Annars är lack ett fantastiskt sätt att koppla av. Som du säger, det är lugnande och rogivande att lacka!!
      Tack för dina fina ord, de betyder mycket :) Kram tillbaka!

    • Haha vad frustrerande, det känns så snopet! Men kommentarer kan aldrig bli för långa dock :) Tycker jag iallafall! Kram tillbaka och tack för det långa inlägget också :) :)

  4. Ett stort första steg av dig att skriva det här inlägget! Jag har också mått dåligt. Förrut visade jag aldrig mer än naglarna på min blogg, sen blev det hår och nu även make uper i ansiktet, så tar man små steg så släpper det..oavsett om det gäller ord eller bilder=) Och sånt här “från riktiga livet” gör ju din blogg mer personlig och iaf jag tycker det blir mer intressant när man märker att fler är i samma sits..Du är inte ensam!

    • Små steg är det för mig också. Huvudsaken för mig är inte att faktiskt skriva om depressionen, men att den hindrar mig från att skriva om annat… och det vill jag inte låta den göra längre. Bättre att ta tjuren vid hornen!! Och kanske bidra med något litet till att fälla fördomar om psykisk ohälsa..

  5. Viket fint inlägg! Tack!

    Du får hemskt gärna bli mer personlig. Man är ju mer än sina nagellack, och även mer än sin depression. Att få skriva av sig hjälper ofta jättemycket, så använd gärna bloggen till det också.

    Depression är verkligen ett svårt ämne som det skulle behövas mer öppenhet om. Jag har sett depressionens allra svartaste sida sedan min käre far insjuknade sedan drygt tio år. Tyvärr blir han nog aldrig sitt gamla jag igen, men vi har iaf fått honom tillbaka i vardagen.

    Tyvärr är ju depression ett sådant tabulagt ämne som folk är rädda för. Det behövs mycket mer kunskap om denna sjukdom, kunskap för att folk inte ska bli rädda och dra sig undan om någon blir sjuk. Det är ju just när man är som sjukast man behöver som mest stöd…

    Stor kram till dig Mona!

    • Att skriva av sig var faktiskt det som tog mig igenom själva kärndepressionen, jag hade en blogg förut där jag var väldigt personlig, men det vågade jag vara för att jag knappt hade några läsare alls :) Men skillnaden var att det var en blogg bara om mina innersta tankar, och det är svårt att hitta en medelväg…

      Depression kan förstöra så mycket, men på något sätt lyckats jag ibland hitta en styrka mitt i mörkret. Många omkring mig är också drabbade, i olika grader. Den svårast drabbade har varit sjuk i omgångar i över 40 år, men i somras sa han till mig att han aldrig mått så bra som han gör nu.. så det kan alltid bli bättre!

      Men som du säger, tabut behöver brytas. Rädslan hämmar den drabbade och alla andra som obekväma kring den som är drabbad. De flesta vill ju ge stöd, men vet inte hur! Vi människor är bra fantastiska ändå tycker jag, mitt uppe i allting.

      Stor kram tillbaka!

  6. Jaså, så du är en sån du. Du är långt ifrån först i min bekantskapskrets. Jag är som en ljuskälla för malar när det kommer till deppade människor. Ibland undrar jag om jag också är en liten deppis. Fast nä. Kanske är jag påväg mot ångest dock. Jag hade verkligen tänkt gå till en kurator, jag ska bara bli färdig liksom… Fast sist jag var hos en kände jag inte alls att den människan var kompetent, så det är ju lite avtändande.

    • Fast jag är inte en deppig människa… inte alls. Jag har bara väldigt låga dalar. Samtidigt drar jag också till mig människor som har en tungsint sida. Kanske är för att det finns så många därute som har det, så oddsen är höga vem man än är :)
      Jag har varit och pratat med studenthälsan på SU för några år sedan, de är mycket bättre än allmänpsykiatrin tycker jag. Men har du ångesttendenser är det dags att skaffa stöd!! Man behöver aldrig vara helt ensam med det..

Jag blir jätteglad av kommentarer och uppskattar varenda en! För enkelhets skull svarar jag i samma tråd.

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s