Ja, det här med att börja blogga igen gick inte direkt som jag tänkt mig. Jag är rätt sur på mig själv för att jag bara släppt bloggen såhär. Men jag har verkligen försökt och försökt få ihop inlägg med fina lack jag verkligen vill fota och blogga om, men det blir bara fel. Jag får inte till mina vanliga vinklar, ljustältet blev förstört i flytten, orden kommer inte när jag sitter vid datorn. Nya idéer drunknar i gammal rutin. Det känns som att försöka blåsa liv i något som är färdigt.
Det är helt enkelt så att Lacky Nails drar mig tillbaka till en tid som jag inte är i längre. Jag har inte brukat vara så personlig på bloggen, men precis nu känns det rätt att vara det. När jag började lackblogga var jag en bekymrad och tyngd människa. Tidvis upplevde jag tillvaron som snöstorm i motvind, med snöspik på kinderna, kisande ögon, ni vet. Snö innanför kragen. Allt går ut på att hitta lä, komma inomhus, bli varm en stund, för att orka fortsätta ut i ovädret igen och ta sig fram dit man ska. Lacky Nails har varit värme, paus, utlopp för det kreativa och roliga som fått stå tillbaka när det varit tungt. Och nu har jag överlevt. Nu lever jag istället, nu har jag vårkänslor! Men gamla inlägg och foton på Lacky Nails påminner mig om en annan tid, ett annat liv, om ett sinnestillstånd jag inte vill dras tillbaka till. Därför har jag insett att det är tid för mig för att dra ett streck här.
Jag är så tacksam för alla fina människor jag träffat genom LN och allt fint som hänt tack vare er. Jag kommer att fortsätta sakna lackgemenskapen. Lovar att hojta till här på bloggen när jag börjar blogga igen, för det kommer jag att göra snart. Jag har faktiskt lite nytt på gång som som inte påminner mig om det gamla och som jag inte gruvar mig för att logga in på. Visst är det mer konstruktivt så? Tills dess: pingere cotidie brudar! Tack för att ni finns, ta hand om er! <3
Well, me starting to blog again didn’t really happen. I’m upset with myself for leaving the blog like this, and I’ve really tried to put together posts about beautiful polishes that I really want to share… but it just won’t come together. I can’t find my old angles, I can’t get the light quite right, the words get stuck when I try to type. It feels like I’m trying to revive something that is finished.
I’m usually not very personal, but now feels like a good time to be. When I started this blog, I was a troubled and sad person. I needed simplicity, a place to forget my troubles and hide from the storms, to communicate an interest with like-minded people, and this blog has been just that – a shelter, a pit stop, a creative outlet in a time when fun wasn’t prioritized. And now I’m done surviving, now I want to just live again. But the old posts and pictures on this blog remind me of another time, another place and a state of mind I don’t want to have constantly re-actualized. That’s why I’ve decided to let Lacky Nails end here.
I’m so grateful for all you wonderful and warm people I’ve met through Lacky Nails and all the things that has happened because of you. I promise to make some noise when I start blogging again, because I will, somewhere new and fun. And soon! I have fun things up my sleeve. Isn’t that more constructive? Till then: pingere cotidie, girls! Thanks for being you! <3
Lacky Nails 
Tråkigt men jag förstår hur du känner! Ha det gott! Och var rädd om dig!!
Detsamma fina! :)
Det låter som ett väldigt bra tänk, blir kul när du återkommer då! :)
All lycka önskar jag dig!
Tack Andrea!
Hej! Tänkte bara börja med att säga, gud så bra du uttrycker dig! Oavsett hur du fortsätter med nagelmåleriet så vill jag bara säga att detta har varit en jättebra blogg och det är såklart synd om du inte kommer blogga mer, men såklart bra att du inte bloggar mer om det är vad som känns bäst för dig!
Tack Sussie! Det betyder mycket att du tycker det <3
Sad to hear, but good for you ;) hope you maybe one day will return! Xoxo
Thanks Maria! I’ll do like the terminator, I’ll be back :D
Jag kommer sakna din blogg (eller saknar redan är väl mer rätt uttryckt). Men du gör helt rätt som går vidare när det gamla inte är inspirerande längre! Och jag tycker det är väldigt mycket trevligare att göra ett sista inlägg och säga “hej då” än att bara låta bloggen dö i tystnad, så det tackar jag för :) Ta hand om dig och lycka till! Kram
Jag saknar den med! Längtar ihjäl mig tills jag får igång en ny med skönare bloggrutin så det blir kul igen, som det brukade vara..
Kram!
Man ska inte tvinga sig till att blogga om man inte känner för det, så jag tycker du gör rätt! Du kommer säkert få tillbaka suget igen så småningom och då hittar vi tillbaka hit! (Du ligger ju kvar i min bloglovinlista…:-))
Tack fina! Det är inte utan att man känner sig som en quitter.. men det är ju bara dumt att känna så. Men suget börjar återkomma så smått, snart, snart!
Fina, du, jag blir så rörd på det vackra sätt du beskriver din tunga period. Tunga perioder är ju allt som oftsast mörka, men du lyckades måla den i färg.
Jag har delat ditt tuffa år på mitt håll, och bloggen var en ventil som fick mig att hålla näsan över vattenytan, tills en dag då den tog mer energi än den gav. Så jag förstår dig till fullo.
Låt lacken förgylla din tillvaro, och låt det inte bli ett tvång. Genom att låta hobbyn vara lustfylld och utan krav har jag äntligen lyckats hitta tillbaka till glädjen igen med lack,färger och fotande.
Jag önskar innerligt att du får göra detsamma. Kramar!!